Just den här frågan fick jag när jag höll en utbildning kring tillgängligt lärande på en skola och frågan följdes sedan upp med kommentaren, varför måste jag hela tiden utveckla och förändra när det jag redan gör fungerar bra!

Som jag gick i gång på detta!

För är det verkligen något nytt eller är det bara en ompaketering för att verka nytt och kan det vara så att trötthetskänslan över kraven att om igen behöva utveckla och förändra bottnar i att man faktiskt redan gör det där man förväntas förändras till. Och det viktigaste av allt, hur vet vi att det vi gör fungerar bra och för vem fungerar det bra, för mig som lärare eller för eleven och för dennes lärande?

Just det sista är något som jag tycker att all diskussion ska utgå ifrån, hur påverkar detta mina elevers lärande och hur säkerställer jag att det alltid är i fokus? Det här kan låta som självklarheter men är det inte lätt att dras med i nya roliga trender, saker vi ser andra göra på sociala medier tex. Vi vill ju skapa de där lustfyllda och roliga lektionerna som vi vet påverkar elevernas motivation. Här vill jag då tillägga att jag själv är en stark förespråkare av ”sharing is caring”-kulturen och jag tycker att det utökade lärarrummet är fantastiskt. Men med allt så handlar det om vart vårt fokus ligger. Om vi bara fokuserar på det ”roliga”, att skapa en happening då går vi lätt vilse och hamnar då i jippolektionernas förlovade land. Men om vi i stället utgår ifrån och håller hårt på lärandet som utgångspunkt då blir det roliga snarare en tilltalande ingång som gör det lättare för oss att nå fram till våra elever. Det kan rent av bli en kickstart för deras fortsatta lärandeprocess.

Det är här vi då kan länka in svaret på frågan om differentierad undervisning osv är något nytt eller inte. För är det inte så att det vi egentligen pratar om är helt enkelt, god undervisning. Alltså undervisning som är variationsrik, flexibel och som utgår från elevernas behov. En undervisning där den pedagogisk tanken kommer först och att jag sedan väljer de verktyg (analoga och/eller digitala) som på bästa sätt stödjer, hjälper och utmanar mina elever i deras lärande.  Jag tänker att många redan arbetar på det här sättet och att det därför då lätt blir förvirrande när gammalt paketeras om och får nya namn eller uttryck. Samtligt har vi också här svaret på kommentaren om man verkligen måste utvecklas och förändras hela tiden. För ja, det ligger som jag ser det inom vår yrkesprofession att ständigt reflektera över vad vi gör och varför, allt för att säkerställa att det vi gör på riktigt gagnar våra elever, de elever vi har idag i våra klassrum, inte elever vi har haft eller önskar att vi hade.