Har du funderat över vilka förmågor och kompetenser som en riktigt god problemlösare behöver? Är det förmågan att analysera, att se samband och kunna dra slutsatser i nya situationer? Är det förmågan att kunna räkna, använda olika formler och metoder, eller handlar det främst om att tänka nytt och vara kreativ?

Säkert handlar det om en att ha en bra mix av allt detta. Men det räcker inte. En god problemlösare behöver också kunna samarbeta och kommunicera med andra, och hen behöver inte minst ett dynamiskt mindset där misstag ses som lärtillfällen och motgångar omvandlas till nya utmaningar som ska finna en lösning. 

Hur kan vi forma en undervisning där allt detta uppmuntras – en undervisning där eleverna utvecklas till riktiga problemlösare?

Vi tänker att det främst handlar om huret – hur vi utformar själva lektionerna, hur vi strukturerar undervisningen och inte minst, hur vi som lärare bemöter eleverna. Vi behöver ge eleverna utrymme att utforska och lösa problem i samarbete med sina klasskamrater, utan att vi lärare lägger oss i för mycket. Precis som curlingföräldrar som vill hjälpa och stötta sina barn i all välmening så ser vi ofta en tendens till att läraren agerar curlinglärare. Den curlande läraren söker ofta hjälpa genom att förklara och visa, i stället för att ställa frågor och uppmuntra eleverna till eget tänkande. Genom vårt förhållningssätt kan vi visa nyfikenhet och intresse för elevernas tankar och lösningar utan att värdera dem. Vi kan vara medforskande, ställa frågor för att hjälpa eleverna att utveckla sitt tänkande, och uppmuntra dem att hitta fler strategier för att lösa problem.

Lärarens förhållningssätt tillsammans med hur vi strukturerar lektionerna är två bärande fundament i den undervisningsmodell som kallas för Singaporemodellen. Varje lektion inleds med att eleverna utforskar ett startproblem. Eleverna känner inte till målet med lektionen (ännu) utan de får samarbeta och använda konkret material för att lösa ett problem som leder in på det som är lektionens mål. Eleverna får möjlighet att göra egna upptäckter och komma på flera metoder att lösa uppgiften, och de får möjlighet att lära av varandra. När vi lärare sedan tar tillbaka ordet och resonerar om startuppgiften i hela klassen så kan samtalet hållas på en helt annan nivå. Det är eleverna som kommer med lösningarna, inte läraren. Lektionen fortsätter sedan enligt en genomtänkt struktur där eleverna först löser fler uppgifter i par och avslutar med att färdighetsträna på egen hand.

Vi ser så många positiva effekter med det här sättet att undervisa. När lektionen inleds med att eleverna utforskar och löser problem tillsammans (istället för att lyssna till sin lärares genomgång) så främjas ett tillåtande och kreativt klimat i klassrummet där alla idéer är välkomna. Det främjar samarbete, kommunikation och resonemang. Och kanske allra viktigast, det stärker elevernas självförtroende och tilltro till sin egen förmåga. Kort sagt, det hjälper dem att bli problemlösare.

Om du vill veta mer om huret så kom till vår föreläsning Singaporemodellen – så här går det till!